måndag, oktober 05, 2009

Drogreferenser i bollnäskulturen: Hårgasägnen

Då och då ringer en gammal klasskamrat från högstadiet för att hämta upp lite förlorad tid oss emellan. Han vill tala om sina nuvarande rumskamrater utan att förbittra sig över dem, vidare om sin vardag i vår gemensamma hemstad, försäkra sig om att jag äter tillräckligt och så vidare. Samtalen är alltjämt trevliga men tenderar ofta att mynna ut i hur och varför en ny våg av drogmissbruk svept in över Bollnäs. Givetvis finner vi inget svar på detta utan nöjer oss oftast med det godtyckliga ”ett småstadsfenomen som i sinom tid ebbar ut”, en lika neutral som försumlig teori. Det må vara fruktlöst att spekulera vidare i ämnet men efter våra diskussioner började jag osökt se tillbaka över Bollnäs tämligen händelsebefriade historia och det var senare, i någon slags Arkimedesesque anda, som en blygsam teori planterades i mig angående sambandet.

För er utomstående ska till en början nämnas att vi i generationer upprätthållit en tämligen förlegad sägen i Bollnäs, allmänt känd som ”hårgasägnen”. Som det framställs ska man någon gång under pre-sekulariseringstiden ha dansat ihjäl sig uppe på Hårgaberget under, vad man får förmoda, en ganska wild and crazy lördagskväll: Det är natten till en storböndag (bönsöndag). De grå timrade husen ligger liksom ihoptryckta för att få skydd av varandra i den lilla byn nedanför Hårgaberget. I en av gårdarna har traktens ungdomar samlats till dans, och glädjen står högt i tak, då en främling träder in. Det är en vandrande djäkne iklädd en fotsid rock. Han bad att få låna fiolen och spelade en polska som de aldrig förr hade hört, under det att han säger: -Här dansar den blå och här dansar den grå, men på Hårgaberget skall dansen stå. Liksom förhäxade av hans oemotståndliga musik följde de honom ut genom dörren och i en ringlande långdans upp mot bergets topp. Men en av de dansande männen såg att mannen hade bockfot. Han drog sin kniv och högg in den ovanför dörren, och stålets makt befriade honom från det djävulska greppet. Han höll sin flickas arm men dörren slog igen och skilde armen från kroppen. Men uppe på berget hade nu hin Onde satt sig i toppen på en vresig tall och spelade, och alla måste dansa, ingen slapp undan. Då kyrkklockorna ringde samman till gudstjänst på söndagen fortsatte ännu dansen men nu var det bara skallarna kvar, som hade dansat i en ring i berghällen. I sägnens och fantasins underbara värld kan du ännu förnimma dem dansa på de stora hällarna till "Hårgalåtens" trolska och vemodiga toner…” Så för att precisera: traktens ungdomsskara, druckna och kära, skulle dansa in söndagsnatten varpå Satan förenade sig och förledde den naiva massan in i något slags evighetsmantra. Man dansade tills bara ens huvuden kvarstod och sveriges kanske mest förhöljda och, för all del, absurda massmord var ett faktum. Sedermera stiger Hans Proverbiala ned i helvetet, och i samma stund uppstår därifrån hälsingehambon. Dödsdansen.

Jag förhåller mig alltså med viss skepsis inför allt det där och har sålunda en anspråkslös liten teori om ämnet som jag gärna framför. Mitt ateistiska tycke åsido betvivlar jag inte att Satan någon gång satt sin klöv i Kilafors socken, emellertid finner jag det tvivelaktigt att det var i detta sammanhang. Så vad hände, egentligen? För att förtöja texten till huvudrubriken ska jag djärvt påpeka att ser man övergripande och med någon slags rationalitet på denna sägen kan man närmast tyda den som världens tveklöst första ecstacyrejv i puraste prodigyanda. Referenserna faller rentav ned som hagel över historian. Den förklädde främlingen distribuerade alltså ut droger till ungdomarna som någon modernare Dionysos eller för all del en uråldrig Timothy Leary. Ömsom drogberusade, ömsom illa bevandrade i det euforiska dansade skaran sålunda in i oändligheten till någon slags mystortyr.

Vad som är relevant i min teori är att i och med hårgasägnen förskansas ett djupt rotat drogpåbrå i de bollnäsiska blodomloppen, det är inte ett mysterium att man då fördriver en mycket blomstrande drogmarknad just där. Ur en kulturell synpunkt blir det snarare en självklarhet. Och åter till sägnen, om man misstagit den förklädde gästen för Satan bör det rimligtvis ha varit en person med attribut som till större del påminner av allmänbilden av denne. Så vem var det?

Med största sannolikhet Keith Flint.

1 kommentar:

  1. hohoho! roligt!

    hårgakids on e.

    mfmb har spelat på toppen av hårgaberget, det var pööördey.

    SvaraRadera